Carl Schlyter är en inbiten kallbadare, svampplockare och syltkokare. Vi känner honom dock främst som en medlem av »de fyras gäng«, eller en av Miljöpartiets mest högljudda interna kritiker. Han har snart fyra år i riksdagen och tio år i Europaparlamentets miljöutskott på nacken. Det är tack vare Schlyter som PFOS, ett högflorerande ämne (alltså gift typ), förbjöds i brandskum, eftersom han hittade ett alternativ som kommissionen missat. Här berättar han om de polistiska beslut och den politiska kultur som föranlett beslutet att inte ställa upp för omval nu i september.
Ett drömjobb, vad är det? För mig är det att få betalt för att göra det man tror på. Normalt sett är det vad en politiker gör. Men. Vad händer om ens parti gör uppgörelser emot både sin och din övertygelse? Säljer kolgruvor, vapen till diktaturer, bygger motorvägar och flygplatser, röstar emot familjeåterförening, godkänner handelsavtal som enkelriktar samhället mot tillväxtjakt och nyliberalism? Då hjälper inte mer pengar till skola, solceller, naturvård, laddstolpar och bistånd. En gräns är passerad, en gräns där ens moraliska kompass inte pekar mot det gröna samhället utan mot en avgång, ut ur Riksdagen. Men kan dilemmat begränsas till ett personligt problem eller är det ett systemfel?
Ideologi är en fantastisk drivkraft. Mitt engagemang i politiken väcktes under examensarbetet på en soptipp i Brasilien. Intresset för miljö och teknik som KTH-student kompletterades där samman med insikten om att bara om social hållbarhet fungerar kommer också ekologisk hållbarhet att kunna nås. Människor som bara vill överleva en dag till gör vad de tvingas till för att överleva, då är det lätt för oss att vältra över miljöproblem på fattigare länder. Man kan säga att jag upptäckte 2030-målen år 1993, på en soptipp i Brasilien.
Det är underbart att kunna åka land och rike runt och föreläsa om hur exempelvis produktivitetsvinster kan tas ut i form av kortare arbetstid snarare än ständigt höjda bolagsvinster, löner och konsumtion. Hur det minskar stressen på oss, klimatet och jordens ekosystem. Andra dagar kan det handla om hur vi kan reglera finanssystemet och undvika kreditbubblor samt ständigt växande klyftor. Ibland blir det istället mer specifikt om livsmedelsreglering, värdet av fungerande LSS eller till och med detaljerat kring hur nanopartiklar regleras i EU eller hur handelspolitiken drabbar kycklinguppfödare i Kamerun.
Som EU-parlamentariker satt man ofta i detaljerade förhandlingar. Rätt ofta kunde ett lagförslag ändras i grunden, på grund av att man skaffat sig övertygande fakta och argument. Givetvis fanns en kraftig motkraft i form av lobbyism från storföretag som ville använda lagstiftningen till att bevara gamla affärsmodeller eller skaffa sig konkurrensfördelar. Förvånansvärt ofta kunde dock kunskap och hårt arbete ändra lagar. EU ägnar sig åt tusentals lagstiftningsärenden och många lagar slinker igenom där lobbyister vunnit striden, ofta de lagar där offentlig debatt saknats.
I EU-parlamentet fanns ingen regering som skulle hatas eller älskas till varje pris, förhandlingar handlade om sakfrågor och en sak i taget, man offrade inte motståndet mot kolgruvor för att få fler lärare i skolan. Man gjorde upp med olika partier från gång till gång. Partidisciplinen var lägre och folk inom olika partier kunde följa sina ideal. Det skapar en osäkerhet om vad som kommer att gå igenom, men oftast kunde man ta hänsyn till detta beroende på vad som var kontroversiellt i en grupp och inte. Dessutom kunde det användas som argument för större framgångar. »Vill du ha hela min grupp med på uppgörelsen måste utsläppen minskas lite till.«
I Riksdagen anses det ytterst illojalt att ifrågasätta den regering ens parti ingår i, även när den gör tvärtemot vad partierna i den lovat väljarna före valet. Inte heller ses det med blida ögon att rösta emot något gruppens förhandlare godkänt. Faktum är att jag är hela Riksdagens mest »olydige« ledamot, men har ändå följt gruppen i 99.3 % av fallen! Sakargument ersätts ofta av maktargument. »I regering får man kompromissa« – utan att specifikt motivera varför en annan lösning i den aktuella frågan inte var möjlig. »Ifrågasätter du N.N?« Istället för att N.N ska motivera i sak de olika alternativen. Många lär sig snabbt att tygla sin ideologiska ådra för att vara lojal med kollektivet, även då det endast är några enstaka personer som ligger bakom ett beslut. Även om beslutet står i direkt strid med vad vi lovat partikamrater i kommunerna och väljare. Men oftast gör inte heller kommunpolitikerna uppror. Det är lätt att tänka att om alla var överens i riksdagsgruppen måste det ha varit bästa möjliga lösning/nödvändigt för regeringsmakten. Argumentationen riskerar ibland att flyta från sakfrågan till person, eller makt.
Det är märkligt hur vi från förskolan lärs upp med en kultur att vara kritiska och ifrågasättande, medan samma församling som stiftat skollagen istället upphöjer lojalitet med gruppen till högsta princip
Det är märkligt hur vi från förskolan lärs upp med en kultur att vara kritiska och ifrågasättande, medan samma församling som stiftat skollagen istället upphöjer lojalitet med gruppen till högsta princip. Politikeruppdraget förvandlas då från att vara ett drömjobb där man får betalt för att driva sin ideologi och hobby till att bli en fråga om ständigt fler samvetskonflikter. Lojalitet med gruppen är inte den enda, man måste kombinera med lojaliteten med ens egna ideal, partiprogrammet, medlemmarna och väljarna. Det sociala trycket blir dock ofta starkast från gruppen i Riksdagen, det är de man träffar oftast.
Det här skapar inte bara en kognitiv dissonans hos politikerna själva, även demokratin försvagas. Argument som kunde gjort en lag bättre tystas, lobbyisterna behöver bara övertyga en person – ansvarig förhandlare – för att få igenom sin vilja. Om en lobbyist övertygar ministern eller dess handläggare är halva segern vunnen. Särskilt i komplicerade frågor – såsom handels-
politik, finansregler, vinstreglering i välfärd, immaterialrätt eller vapenindustri där profiten till stor del beror på politiska beslut – tenderar politiken att skilja sig från folkviljan. Vilka väljare har godkänt CETA-avtalet som enkelriktar utveckling mot mer global tjänstekonkurrens där återkommunalisering och vinstreglering i bästa fall blir dyrt med skadestånd, i sämsta fall omöjligt?
Politiska kulturer som belönar tystnad och lydnad har svårt att se när samhället, eller en partiledning, sviker sina ideal och principer. De är lättare att styra med ekonomisk makt. I kristid kan det till och med leda till övergrepp mot de principer vi generellt enats om. Vi behöver ändra maktbalansen mellan regering och Riksdag, mellan riksdagsledamöter och partiernas gräsrötter och mellan folket och de folkvalda. Lydnadskulturen är ett bredare problem i allt fler organisationer även utanför politiken som drabbats av att ersätta tjänstemannaansvar med new public management. Detaljstyrning och rapportering dödar inte bara engagemanget utan förstärker även hierarkier. Till och med inom ideell sektor kan numera mål dyka upp om att vara »marknadsledande« på exempelvis hjälp till hemlösa, vilket förskjuter fokus från grundvärderingen – att ingen ska vara hemlös.
Kulturen i Riksdag, regering och allt fler förvaltningar är inte ett problem för några enskilda ledamöter med samvetsömma tår som misslyckas med att ta smällen för »laget«. Kulturen leder till att mätbara ekonomiska värden upphöjs till lag, medan andra värdegrunder försvagas.
Ökande klyftor är ingen bieffekt av politiken, det är en direkt konsekvens av besluten. Ohållbart fokus på tillväxt och konsumtion är en effekt av att ingen orkar ifrågasätta de normer som borde ändrats i takt med att utmaningen gått från att producera tillräckligt för våra behov till att fördela resurser rättvist mellan vår egen och kommande generationer, mellan människor och länder.
Min slutsats är att för att kunna försvara mig inför mitt samvete måste jag lämna Riksdagen. Vi behöver skapa en ny kultur där det inte är dramatik när några i samma parti tycker och röstar olika, utan ses som en hälsosam indikator på att tanken är fri och argumenten når hela vägen in i partiernas innersta kretsar.
Samhället behöver mer än någonsin organisationer som släpper människor fria att kunna kämpa för förbättring, även i strid med ledningens vilja, utan att straffas för att tankar och ideal lyfts till debatt. Människor som tillåts agera utifrån sina ideal kommer också att ha större förtroende för sin organisation, och organisationen kommer att utvecklas snabbare och bättre när argumenten står i centrum, inte lydnaden. Vart jag går härnäst är för mig okänt. Man kan avgå från sin roll, men aldrig från sina ideal.
Politik är inte ett arbete, det är ett uppdrag någon har fått förtroende i. Lika viktigt är dock att politikerna har förtroende för partiet, Riksdagen eller att uppdraget leder till att samhället förändras. Makten utgår från folket, men maktapparaten tar ofta över och skapar orättvisor och miljöförstöring som nästan ingen vill ha. Låt 2018 bli året då gräsrötternas ideella engagemang styr eliten i respektive organisation. †
Carl Schlyter
Riksdagsledamot och europaparlamentariker för Miljöpartiet.
carl.schlyter@riksdagen.se
Vi vill ha fler prenumeranter till Kurage. Klicka här nedan!