Vi bad två tidigare anställda i ideella organisationer berätta om sina upplevelser av dåligt chefs- och ledarskap. De ringar in vad som blev fel, och vilka behov hos dem som deras chefer aldrig lyckades tillgodose. Artiklarna kan läsas som vittnesmål, eller som konstruktiva vädjanden till alla civil-samhällets samtida och framtida chefer.
Vittnesmål 2: Ungefär ett år innan jag sade upp mig, inte långt innan årets första riktiga sommarvecka, gick en kollega till mig i tankar om att sluta. Månaderna innan hade vår gemensamma chef lagt mycket energi på att noga granska hens arbete, in i minsta detalj. Kritik fördes mot bristande kommunikation och rapportering, och bakom min kollegas rygg hade chefen personligen kontaktat de medlemsorganisationer som min hen jobbade med för att inhämta deras åsikter om arbetsinsatsen. Medlemsorganisationerna var dock nöjda, och min kollega började noga anteckna och rapportera sina arbetsinsatser för att komma tillrätta med de av chefen upplevda bristerna. Jag minns att jag var glad över att min hen nu kunde få upprättelse.
När den första varma sommarveckan närmade sig hade dock något hänt. Min kollega hade börjat få kritik för att för mycket tid lades på just rapportering till chefen. Den rapportering som min vi trodde skulle vara lösningen på problemet, var nu det nya problemet. Det skulle
inte dröja länge innan kollegan slutade. Jag jobbade kvar, nu med en lätt olustig känsla i magen.
Till vintern var det en ny kollega som orsakade chefen huvudbry. Bristande måluppföljning löd kritiken, och när kalenderåret var slut sade jag farväl till ännu en arbetskamrat och gjorde mig redo att ännu en gång välkomna en ny kollega till arbetslaget.
Så kom våren. Och även om jag inte visste det då så var det nu bara månader innan jag skulle säga upp mig. För nu på våren, så var det jag som var problemet. På ett möte med chefen målades en mycket tydlig bild upp. Väldokumenterad, med exempel över ett halvår gamla, skildrade den exakt vilka brister jag uppvisat i mitt arbete. Underlaget var gediget, argumenten välslipade. Det fanns egentligen bara en brist i kritiken som framfördes, och för mig skulle den bli avgörande. Jag hade aldrig fått en varning, inte ens en antydan, om att min chef upplevde dessa brister i mitt arbete. Under all den tid som min chef hade förberett sitt underlag på vad hen upplevde var bristande i min arbetsinsats hade jag jobbat på som vanligt, med uppfattningen av att jag hade min chefs och min organisations förtroende.
Insikten av att jag kunde arbeta på ett sätt som min chef såg som felaktigt utan att bli informerad om det förrän först ett halvår senare lamslog mig. Mitt förtroende för min egen arbetsinsats sjönk, och för att garantera att jag inte begick fler fel kommunicerade jag ständigt med chefen. Hela tiden sökte jag bekräftelse och klartecken på att jag kunde fortsätta jobba, att besluten jag tog och arbetsmetoderna jag använde inte ett halvår senare skulle visa sig ha varit fel beslut och metoder hela tiden. Jag sökte en garanti på att det jag gjorde idag inte skulle anses vara fel imorgon.
Utan att reflektera över det begick jag precis samma misstag som min kollega gjort lite mindre än ett år tidigare. Min strävan att åtgärda mina brister i arbetet skulle snart straffa sig. För nästa gång min chef skulle utvärdera min arbetsinsats så hade en ny kritik uppkommit. Den här gången var beskedet att jag var oförmögen att jobba självständigt och ta egna beslut. De åtgärder jag hade tagit i tron av att de skulle vara lösningar hade blivit det nya problemet.
Inte långt senare sade jag upp mig. Känslan av att jag inte kunde göra rätt hade tagit över hela min arbetstid, och jag hade svårt att fokusera på mitt arbete. I besök hos psykolog fick jag veta att jag inte var långt ifrån att gå in i väggen. Drömjobbet på en ideell organisation höll nu på att ta sönder mig, bit för bit. Så jag sade upp mig, och blev den kollega som sade farväl och lämnade plats för ännu en ny anställd som mina, nu före detta, kollegor kunde välkomna till arbetsplatsen. Chefen jobbade kvar, men om hen kände några olustiga känslor eller skam över vad hen utsatt mig och mina kollegor för så var det aldrig något som hen förmedlade till mig.
Drömjobbet på en ideell organisation höll nu på att ta sönder mig, bit för bit
Det skulle dröja innan jag såg mönstret i min chefs beteende. Det var till en början svårt att identifiera, eftersom de upplevda problemen hos oss anställda alltid skiljde sig åt. Hos en kollega var det bristande kommunikation, hos en annan vara det bristande måluppfyllelse. Var fanns egentligen mönstret när du kunde få kritik både för att du inte dubbelkollade dina beslut med din chef och för att du dubbelkollade dem? Men så handlade egentligen inte heller min chefs beteende om våra arbetsinsatser. Mönstret var ett annat.
Sedan min chefs tillträdande hade hen alltid en anställd som var problemet. En anställd vars agerande skulle åtgärdas. En anställd som när den kom på lösningar på de påstådda problemen alltid fick kritik för att just dessa lösningar var nya problem i sig. Våra arbetsinsatser var inte problemet, vi var problemet. Det var en roll som vi en i taget fick träda i, och den enda vägen ur var att lämna arbetsplatsen.
Om detta mönster i ledarskapet tog mig lång tid att urskilja så är orsakerna till min chefs beteende något jag funderar på än idag. Av allt jag vet skulle det jag och mina kollegor utsattes för kunna ha varit ett resultat av ett otränat och osäkert ledarskap. Effekten av en chef som inte såg bristerna i sitt eget ledarskap och valde att skylla problemen ifrån sig, på en anställd i taget.
Lika möjligt är det också att det jag och mina kollegor utsattes för var en medveten strategi. Ett välgenomtänkt upplägg för att antingen möjliggöra en uppsägning eller få oss att på egen hand säga upp oss. Huruvida detta var fallet lär jag aldrig få veta.
Det enda jag med säkerhet vet efter att ha genomlidit ett sådant så kallat ledarskap är att orsakerna i längden spelar mindre roll. När du svarat direkt under en chef som utsett dig till ett problem, och du har varit fast i den rollen oavsett vilka åtgärder du tagit för att bli kvitt det, är chefens drivkrafter inte det avgörande för ditt mående. Oavsett vad som var orsaken bakom min chefs beteende kommer jag alltid att minnas hur det kändes att gå sönder, bit för bit, tack vare att min chef hade bestämt sig för att det var jag som var problemet. ∗
Anonym anställd
Vi vill ha fler prenumeranter till Kurage. Klicka här nedan!