I mellanrummet mellan det att denna artikel skrivs och att du läser den så är det Kyrkoval. De ca 5,2 miljoner medlemmar i Svenska kyrkan som har fyllt 16 år får den 17 september rösta fram de personer, från olika listor, som de kommande fyra åren ska styra Svenska kyrkan och finnas med i Kyrkofullmäktige (lokal nivå), Stiftsfullmäktige (regional nivå) och i Kyrkomötet (nationell nivå).
De cirka 5,2 miljoner människor som är röstberättigade i årets val är en betydande del av Sveriges befolkning, det är svindlande många som i ett av världens mest sekulariserade länder tillhör en kyrka.
Knappt 13% av de röstberättigade tog sig till valurnorna för fyra år sedan. Det är inte mycket om en jämför med valdeltagandet i de allmänna valen (2014 var det nästan 86% i Sverige), men det är ett rätt högt deltagande om en jämför med andra medlemsorganisationer. Hur många går på årsmöten och röstar fram nya beslutsfattare? Knappast 13% av medlemmarna.
Under augusti månad i år var antalet inträden i Svenska kyrkan större än vad det brukar under en augustimånad. Vi blev alltså fler röstberättigade. Det är på många sätt glädjande, men jag kan ändå inte låta bli att undra med vilka motiv dessa människor sökt sig hit och gått med.
Är det för att få rösta på det parti som verkligen mobiliserat inför Kyrkovalet och som har strategin att använda kyrkans beslutsrum och plattform som en hävstång i de allmänna valen om ett år? Eller har de nya medlemmarna gått med för att stå upp för människovärdet oavsett ens ursprung eller sexuella läggning, för att de vet att Sverigedemokraterna mobiliserat och att vi behövs som motkraft? Troligtvis har de ca 900 nya medlemmarna något olika svar på varför men tydligt är att de tagit ställning och aktivt gått med i Svenska kyrkan.
Svenska kyrkan ska enligt lag ska vara en »…öppen folkkyrka, som i samverkan mellan en demokratisk organisation och kyrkans ämbete bedriver en rikstäckande verksamhet.« Visst kan en fundera över hur den här demokratiska organisationen ska se ut. Att med fyra års mellanrum baxa igenom en valprocess med en enorm mängd listor, där det för den enskilda medlemmen finns möjlighet att rösta direkt till olika nivåer är onekligen både komplicerat och kostsamt. Dessutom har ifrågasättandet av vilken roll de etablerade partierna – Socialdemokraterna, Centern och Sverigedemokraterna – ska ha i Svenska kyrkan blåst upp med ny kraft.
Hur skapar en demokratiska system som är begripliga, trovärdiga och adekvata för en folkkyrka? Dagens system har sina brister. Samtidigt ger systemet, som det ser ut i dag, möjlighet för många att engagera sig – både som väljare och som förtroendevalda.
Det största antalet förtroendevalda finns just på lokal nivå, där kyrkan blir till i församlingarna – i glesbygd, på landsbygd och i städer av olika storlek. De förtroendevalda bär uppdrag som inte är flashiga, som inte röner någon större uppmärksamhet, men de bär ett stort ansvar. Till exempel stakar de ut riktningen för församlingens verksamhet och är arbetsgivare.
Därför hoppas jag, som är präst och således ämbetsbärare, att de som blir förtroendevalda stakar ut riktningar som står i samklang med mina prästlöften. Enligt lagtexten som citerades ovan, Lagen om Svenska kyrkan, är det den demokratiska organisationen som i samverkan med kyrkans ämbete bedriver en rikstäckande verksamhet. Frågan är dels hur den demokratiska organisationen ska se ut men också hur »samverkan« ska fungera i praktiken, och hur en gör när det blir konflikter eller skav mellan dessa sammanhang.
Om jag drar det till sin spets: Hur gör jag som präst om jag skulle verka i en församling med ett kyrkoråd som driver frågor som inte är förenliga med prästlöftena? Vad händer om en majoritet av de förtroendevalda på lokal nivå inte vill att församlingen ska arbeta med asylsökande eller människor som fått avslag på sin asylansökan och gömt sig? Hur kan jag då som präst vara trogen orden vid min prästvigning:
En präst skall i sitt ämbete leva som Kristi tjänare, öppen för människors behov och i sitt sinne vara vänd till Gud och hela skapelsen. Med trohet och klokhet skall prästen ge Guds folk vad det behöver för att renas och mogna i tron, så att Guds kärlek blir synlig i världen.
Efter valet kommer det att räknas röster. Räknas och räknas. Utifrån resultatet ska de olika beslutande församlingarna formera sig och jag skulle vilja drista mig till att gissa att de flesta ordföranden, med marginal, i såväl kyrkofullmäktige och kyrkoråd under kommande mandatperiod kommer att vara män. För män hamnar också i kyrkan ofta i toppen. Jag hoppas att det är fel och att det blir en någorlunda jämställd balans, men när jag har granskat de listor som finns här, där jag bor, så är det oproportionerligt många listor som toppas just av män.
Hur kommer det sig att det blir så, när de flesta gudstjänstbesökare är kvinnor, när långt fler än hälften av de internationella ombuden, alltså de som av fri vilja och på fri tid ägnar sig åt kristet solidaritetsarbete i församlingarna, är kvinnor, när majoriteten av konfirmanderna är flickor? Det är en form av vertikal könssegregering som vi ser och att få en mer könsblandad organisation, på olika nivåer, skulle vara önskvärt.
När jag tar mig en närmare titt på de kyrkovalslistor som finns här, där jag bor, och tittar på de bilder som finns i lokalpressen på kandidaterna ser jag att många uppnått eller på ett påtagligt sätt närmar sig pensionsåldern. Det är bra att det finns kandidater på valbar plats som hunnit skaffa sig livserfarenhet, som kan måla de längre perspektiven, men det behövs också unga och människor däremellan.
Unga behövs för att ha perspektivet hur det är att vara ung och kristen idag, hur det är att hela livet präglats av att hela världen finns tillgänglig i datorn, och så vidare. Svenska kyrkan har för nu ganska många år sedan fattat ett beslut som ger unga röst i kyrkovalet. Redan som 16-åring är du röstberättigad. Ungas röster behövs!
Det behövs inte unga för att de är kyrkans framtid utan för att de är kyrkans samtid. De är delar av kyrkan. De är lemmar i Kristus-kroppen. De är med-lemmar i Sveriges största medlemsorganisation.
Tillsammans är vi kyrka, en kyrka som ska kunna ge en föraning om Guds rike. Tillsammans är vi kyrka, som med sina brister och skavanker vill leva evangelium, och som firar gudstjänst, bedriver undervisning, utövar diakoni och mission för att människor ska komma till tro på Kristus och leva i tro, en kristen gemenskap som skapas och fördjupas, där Guds rike utbredas och skapelsen återupprättas.
Vi gör det tillsammans i kyrkan, efter bästa förmåga, förtroendevalda och ämbetsbärare och frivilliga krafter, gamla och unga, män och kvinnor. Tillsammans, med mångfald och olikheter, har kristna ett gemensamt uppdrag från Gud – att vara kallade att tjäna Gud och varandra och vi borde bli bättre på att se till mångfald och olikheter som en resurs.
LISA FRÖBERG är stiftsadjunkt för internationella relationer och miljöfrågor i Västerås stift.
Vi behöver fler prenumeranter till Kurage. Klicka här nedan!