“Det där årsmötet var ju mer av en ceremoni” muttrade jag på väg ut genom en av säsongens oändliga årsmöten. Det är långt ifrån alla möten som är festliga. En del sitter man verkligen bara av. Men det har väl sin charm eller i alla fall sin poäng. En revisor ska på något sätt omväljas. Det finns kanske något tryggt och fint i traditionen och de invanda begreppen. “Är vi redo att gå till beslut?” “Är det mötets mening att bifalla styrelsens förslag?” “Kan vi lägga rapporten till handlingarna?” Ett gemensamt språk, ett gemensamt beteende, ett gemensamt skådespel kanske rent av som ger en tydlighet och ett lugn i en annars rätt oviss tid.
Den 7 april genomfördes ett attentat på Drottninggatan i Stockholm. En man tog en lastbil och körde i full fart ner för gatan i syfte att åsamka så mycket skada som möjligt. Flera dog och skadades. Under helgen som följde tog jag del av rapporter från olika årsmöten. I all sorg och ovisshet skänkte det mig lite tröst, att livet och föreningarna fortsätter, trots allt. Jag blev också påmind om en sångtext som jag ofta har återkommit till. Det är en text av Ture Nerman som ibland sjungs på årsmöten och andra träffar inom IOGT-NTO, som är min ideella hemvist. Sången heter Trots allt och jag tänkte citera delar av den här:
Är människorna lumpna och världen full av svek
och den ene fräck och våldsam och den andre feg och vek,
kan du stå rak i ryggen, är du själv att lita på,
då kan du ju förlita dig på människan ändå!
Under stjärnor, under skyar blommar jorden alla år,
efter regnet kommer solsken och på vinter följer vår,
och hur natten ligger kolsvart tar du bara nya tag!
På varenda natt har hittills kommit dag!
Ur led, ur led är tiden, men det kan klaras än,
du är till och du är född att vrida tiden rätt igen,
och om vi bara börjar, kommer hundratusenfalt
de andra med och allt ska börja ordna sig trots allt!
Under stjärnor, under skyar…
Sången och rapporterna från årsmötena gav mig tröst. Och den stora manifestationen gav mig tröst. Och att människor möttes utanför Åhléns, kramade om varandra och delade en stund av tystnad ihop.
Du håller i ett nummer av Kurage som handlar om möten. Möten som berikar och bygger tillit mellan människor och i samhället. Möten som vi medvetet avstår från, som en markering. Och möten där vi inte möts i samma rum.
Möten. Som civilsamhället älskar att hata möten. Och som vi älskar att älska möten. Dagordningar, vetelängd, samkväm och bensträckare är ord som endast i en riktig sunkig föreningslokal kommer till sin fulla rätt. Så vad är ett möte? Och när ska vi ha möten? Och vilka ska vi ha möten med? Ja, det landar vi såklart inte i. Vad ska ni annars prata om på era möten?
ERIK WAGNER är redaktör för Kurage
Vi behöver fler prenumeranter till Kurage. Tack för ditt stöd!