Vad får en anställd i civilsamhället tjäna egentligen? av Shadé Jalali

Är anställda inom civilsamhället som en trogen hund?

Vilka villkor har anställda i ideell sektor? Är det okej att kräva hög lön och en bra arbetsmiljö som anställd i en ideell organisation eller förväntas man kräva mindre och jobba lite extra, lite ideellt, precis som organisationens medlemmar gör? Shadé Jalali är utredare på Unionen och menar att både organisationerna som arbetsgivare och dess finansiärer kan göra mer för att säkra en goda villkor för civilsamhällets anställda.

Att tjäna pengar i ideella organisationer är en känslig fråga och än mer känsligt är det när det pratas om högt uppsatta chefers löner. Att dessa tjänar en, enligt normen i privat sektor, vanlig chefslön ses, när nyheten läcker ut, sällan mellan fingrarna med och tidningsrubrikerna är ofta stora och personen i fråga hängs gärna ut som girig och osympatisk.

Men var i ligger det kontroversiella? Är det fel att ha en chefslön trots att en har chefsposition med ansvar för allt det där som vi tycker är viktigt på en arbetsplats, det vill säga att de anställda har en god arbetsmiljö, får kompetensutveckling och bra arbetstider som går att kombinera med privatliv och barn? Moder Teresa skulle förmodligen inte vara den bästa arbetsgivaren trots att hon säkert jobbade hårt. Och inte finns det några arbetsmiljöundersökningar om hur det var att ha henne som uppdragsgivare. Inga mätningar som visade på hur länge de som jobbade med henne orkade ge så mycket av sig själva utan att få lön och hur de, eller hon för den delen, lyckades betala sina räkningar när hon endast arbetade ideellt.

Jag har mött många anställda i civilsamhället som har fått höra av ideellt arbetande i samma organisation att de minsann ska vara glada att de får betalt för ett jobb som egentligen är ett kall. Många anställda känner att de måste jobba mer än vad som står i deras anställningsavtal för att bevisa sitt engagemang och de som behandlar sina jobb som en blandning mellan ett kall och ett vanligt kneg som måste gå att få ihop med en god hälsa, ekonomin och hämtning och lämning på förskola eller ett socialt liv.

DET ÄR MÅNGA som påpekat för mig att det inte är samma sak att vara anställd i en civilsamhällesorgansation som vilket jobb som helst. Det går inte att ställa samma krav och det går inte att jämföra med andra arbetsplatser utanför civilsamhället. Att civilsamhället lyder under andra lagar och att det är lite speciellt att vara anställd där, har de sagt. Jag har också mött många som på riktigt inte tror att det går att få ihop schyssta villkor med det civilsamhälle som vi har idag. De har också sett schyssta villkor som ett sorts hot mot civilsamhället.

Den enkätundersökning som Unionen gjorde bland anställda i civilsamhället (Att vara anställd i civilsamhället – ett kall eller vanligt kneg? 2016) visar också att anställda i civilsamhället ställer lägre krav på sina arbetsgivare. Förväntningarna på arbetsgivare och chefer är relativ låga när det gäller exempelvis stöd i arbetet. Och ju mindre arbetsplats desto lägre förväntningar.

Generellt är större arbetsplatser, även inom civilsamhället, bättre på det strukturella arbetsmiljöarbetet så det är kanske inte så konstigt att de mindre arbetsplatserna svarar som de gör. Unionen får relativt ofta samtal från mindre civilsamhällesorganisationer om dålig arbetsmiljö och konflikter. Samtliga som jag intervjuade för rapporten vittnade om att de själva, eller att de hade kollegor som, hade varit sjukskrivna under en period på grund av en osund arbetsmiljö. Detta handlar alltså om engagerade människor som inte alltid men ofta anser sig ha lyckats hitta sitt drömjobb genom att kombinera sitt engagemang med en anställning. Ändå blir de sjuka av jobbet. Hur blir det så här och vad behöver vi göra för att civilsamhället ska utvecklas till den drömarbetsplats som den har potential att bli?

”Arbetsgivare inom civilsamhället behöver känna samma engagemang för sina anställda som de anställda känner för sina jobb”. Citatet är hämtat från en av intervjuerna som gjordes i samband med rapporten. Det är förmodligen det viktigaste som alla styrelseledamöter med arbetsgivaransvar behöver veta om sin roll. Gå med i arbetsgivarorganisation, teckna kollektivavtal, för diskussioner med de anställda om läget på arbetsplatsen och kom tillsammans fram till hur en fungerande arbetsplats ska se ut så att era anställda mår bra på och av jobbet.

Men civilsamhället som arbetsplats påverkas av fler än sina medlemmar och arbetsgivare. Det offentliga, det vill säga stat, kommuner, landsting etc. påverkar också villkoren på arbetsplatserna då de fördelar ovärderliga ekonomiska resurser som är oljan i civilsamhällesmaskineriet. I rapporten uppger 63 procent att deras organisations främsta inkomstkälla är offentliga medel. Dessa, ofta kortsiktiga medel, är grunden till de många visstidsanställningar som förekommer inom civilsamhället. I boken ”Stoppa skitlivet” framgår att otrygga anställningar skapar stress hos de anställda och leder till ohälsa. Det blir dessutom en uppdelning på arbetsplatsen som genererar sämre arbetsgemenskap. Slutsatsen är alltså att kortsiktiga bidrag till civilsamhället, som idag sysselsätter 190 000 anställda, bidrar på olika sätt till ohälsa. De offentliga har ett ovärderligt ansvar att se över bidragsgivningen genom att skapa mer långsiktiga finansieringsmöjligheter för civilsamhället.

Unionens undersökning visar att lönerna generellt är lägre i civilsamhället än för övriga tjänstemän i privat sektor. Detta trots att anställda i civilsamhället kan inneha expertroller med stort ansvar för organisationens anseende och förtroende utåt. En anställd som bidrar till minskat förtroendet för organisationen bidrar också på sikt till ekonomiska problem för hela organisationen då organisationens anseende ofta påverkar bidragsgivares förtroende för organisationens förmåga att nå sina mål.

Unionens har som första aktör uppmärksammat de anställdas villkor i civilsamhället och rapporten och dess resultat har tagits emot med stort intresse. Frågan är nu vad som är nästa steg. Nu när vi kartlagt att finansiering påverkar anställningarna, påpekat att det behövs långsiktig finansiering och att ett starkt civilsamhälle blir än starkare med anställda som mår bra och på arbetet.

ETT SJÄLVSTÄNDIGT CIVILSAMHÄLLE är en förutsättning för bättre villkor. Då kan parterna i civilsamhället tillsammans bestämma vad som är skäliga löner och villkor utan några bidragsgivares inblandning. Det finns idag en hel del bra som görs till exempel att (icke-märkta) bidrag fördelas till riksorganisationer (istället för enskilda småorganisationer) som i sin tur fördelar dessa bland sina medlemsorganisationer. Riksorganisationen har då möjlighet att skapa strukturer som gör det lättare att driva verksamhet och bidra till att organisationerna blir bättre arbetsgivare. Detta är något som kan uppmuntras än mer i bidragssystemen. Idag fördelas nästan inga offentliga medel för kompetensutveckling eller ledarskapsutveckling riktad till de anställda, varken till centralorganisationer eller enskilda.

Som medborgare ser jag vinningen med att civilsamhället uppmuntras till att ta sig an de mest utsatta grupperna som samhällsinstitutionerna inte når ut till. Men som delaktig i civilsamhället kan jag se hur styrning av medlen inte alltid får önskade effekter – varken för civilsamhället, de mest utsatta eller staten. Det pågår en statlig utredning som ska se över finansieringen av civilsamhället samtidigt som regeringen skopar ut miljoner till civilsamhället för diverse sociala projekt som de själva inte lyckas hantera. Min förhoppning är att staten ser vinsterna med ett välmående självständigt civilsamhälle och vill bidra till ett utvecklat samarbete med mer jämlika villkor i framtiden.

 

Shadé Jalali är branschutredare för organisationer och föreningar på Unionen.

 

 

Prenumerera på Kurage. För 250 kr får du fyra nummer hem i brevlådan!

*Obligatoriskt