Politiken, humorn och känslorna

I skrivande stund pågår det amerikanska presidentvalet för fullt. Amerikanska och även svenska satiriker och andra komiker använder sig av uttalanden eller händelser för att raljera, gör sig lustiga över eller med humor peka på absurditeter. Mitt i denna extraordinära valrörelse väcktes Kurages redaktions intresserad av hur politisk humor fungerar och hur publiken förhåller sig till den. Kurage bad Joanna Doona, som skrivit avhandlingen ”Political comedy engagement: Genre work, political identity and cultural citizenship”, beskriva sin forskning. 

 

Du har forskat på hur politisk komedi engagerar sin publik. Kan du beskriva vad du har tittat på och varför?

Utgångspunkten för min studie betonar några olika tendenser inom dagens mediekonsumtion bland unga: dels observerade jag det växande antalet studier, både i Sverige och internationellt, som hävdar att unga konsumerar nyheter i mindre utsträckning än tidigare generationer, vilket skapar en del oro eftersom nyhetsmedier är viktiga för medborgare och demokrati. Dels observerade jag att politisk komedi som medieformat – vilket inkluderar satir, parodi, raljans och liknande former – blir alltmer populärt.

Vissa tolkar en sådan utveckling som ett tecken på att unga allt mindre tar till sig seriösa nyheter, och i stället ägnar sig åt verklighetsflykt och trams genom olika former av underhållning. Jag tyckte frågorna var intressanta och undrade om det verkligen kan vara så: dels för att jag misstänkte att det nog är mer komplicerat än så, men också för att jag hade en del synpunkter på hur de hittills utförda studierna genomförts, och för att jag tyckte att synen på underhållning som något automatiskt negativt är värt att problematisera.

För att kunna erbjuda en mer nyanserad bild genomförde jag därför djupintervjuer med unga vuxna (18-35 år gamla) som konsumerar politiskt komedi regelbundet (antingen svenska radioprogrammet ”Tankesmedjan” i SR P3, och/eller ”The Daily Show with Jon Stewart”, som fortfarande var programledare då).

 

Vad har du kommit fram till? Vilken roll spelar politisk komedi?

Först skulle jag vilja säga att jag insåg att de unga vuxna som följer politisk komedi av olika slag (för de jag intervjuade gillade också andra sorters politisk komedi, som serier, podcasts och stand-up) nog sällan kan ses som personer som undviker nyheter. Det har funnits farhågor om att underhållningen drar uppmärksamheten från nyheterna, men det kan jag inte finna några bevis för i min studie. Snarare är de som följer politisk komedi högst intresserade av nyheter. Däremot kan det vara så att de får till sig nyheter på lite mer varierade sätt, än tidigare generationer. De tar in många fler nyhetskällor, än bara de traditionella dagstidningarna i pappersform, eller de klassiska nyhetssändningarna i tv och radio. Digitala tidningar, podcasts och sociala medier förmedlar också nyheter. Utifrån studiens resultat påverkar detta inte deras nyhetsintag nämnvärt, eftersom det ändå rör sig om nyheter som i regel kommer från samma håll, det vill säga de från de stora nyhetsbyråerna som förser både nya och traditionella medier med innehåll.

Men studien visar framför allt att politisk komedi är väldigt viktigt för vissa unga vuxna: dels för att det hjälper dem att förstå politik och samhälle bättre, och för att det får dem att associera sådana frågor med något som är lustfyllt och kul. Här kan vi alltså tala om en pedagogisk funktion: politisk komedi hjälper unga att förstå och analysera nyhetsflödet bättre. Det kan handla om att kunna tolka ett politiskt tal, eller förstå de olika sidorna i en viss debatt, exempelvis – helt enkelt i sammanhang där medborgare behöver en viss kritisk förmåga för att förstå olika aktörers strategier och retorik.

Också viktigt för publiken till politisk komedi är den känslomässiga aspekten. Det finns en del forskning som pekar på att den moderna erans syn på medborgaren – som en konstant rationell och förnuftig person som har gott om tid för att hänga med i och förstå nyhetsflödet – förbiser en del viktiga aspekter av nutida medborgarskap. Enligt den brittiska statsvetaren Stephen Coleman lider dagens västerländska demokratier ofta av vad han kallar ett ”känslomässigt underskott”. I linje med den samhällsvetenskapliga forskningen i stort understryker min studie att människor inte kan ses som enbart rationella, i något sammanhang. Vi är alltid både rationella och emotionella, även om vi kan försöka bortse från våra känslor i vissa sammanhang. Att vara en ung medborgare innebär med det perspektivet ett fokus på känslor: det kan exempelvis vara frustrerande att vara engagerad i en viss fråga om du upplever att inget någonsin förändras.

Och det är särskilt viktigt att förstå när det gäller unga medborgare. De karaktäriseras av en kritisk medvetenhet och ett djupt engagemang, men också av en stor osäkerhet, både i relation till sig själva, varandra, och i relation till politikens möjligheter att faktiskt skapa förändring i samhället. Därför måste forskare, medier och organisationer som arbetar med frågor som rör ungas medborgarskap beakta de känslomässiga aspekterna av medborgarskap i allmänhet. Det är glädje, sorg, frustration, och så vidare – och det är en viktig del av ett politiskt engagemang. Utan känslor finns inget engagemang, eller i alla fall inte ett helhjärtat och hållbart engagemang. Unga behöver få utrymme för denna känslomässiga sida, genom att man exempelvis talar mer öppet om det i medierna och i politiska organisationer. Det betyder så klart inte att känslorna ska ta över och styra, men att de ska erkännas. I ett samhälle där olika maktfaktorer styr – inte bara politiska – måste vuxenvärlden erkänna att det inte alltid är så lätt att skapa förändring i en demokrati. Det kan vara frustrerande att engagera sig politiskt, och om vi erkänner det kan vi nog bemöta unga bättre.

 

Vad spelar politisk komedi för roll för dem som faktiskt inte förstår referenserna eller skämten? Tenderar skämt att gå över huvudet på en del?

Dels skulle jag säga att få följer komedi som de inte förstår – en del av attraktionen är ju motsatsen, det vill säga att man känner sig som att man är ”med”, att man förstår referenserna. Dels så finns det amerikansk forskning som visar att även om vi inte förstår varje enskild referens, så brukar vi förstå andemeningen i satiriska program eller filmer. Man lyckas helt enkelt läsa av helheten och skapa sig en förståelse på det sättet. Så nej, jag skulle inte säga att skämten går över huvudet på särskilt många, eftersom folk undviker sådant som inte tilltalar dem i dagens medieflöde, och för att de oftast är kompetenta nog att förstå ändå. Farhågan att många kommer att missförstå satir eller humor som handlar om politik är vanlig, men har aldrig riktigt kunnat bevisas. Snarare kanske den farhågan säger något om forskares och journalisters syn på mediepubliken, där man ibland underskattar dess förmåga lite grann.

 

Har du några tankar om hur politiska organisationer kan använda sig av din forskning?

Ja, framför allt i relation till unga personer tror jag det. Som sagt är politisk komedi – eller humor i allmänhet skulle jag säga – något som kan hjälpa unga människor att förstå komplexa politiska frågor bättre. Exempelvis i sammanhang där man behöver förstå sig på olika motsägande intressen i en viss fråga eller debatt, en komplicerad historisk utveckling av en politisk konflikt, eller ett politiskt tal. Min egen och andras forskning visar hur dekonstruktion – det vill säga det vi behöver ägna oss åt för att kunna resonera abstrakt – kan uppnås enklare genom användningen av humor. Så för unga eller andra oerfarna personer som vill engagera sig politiskt kan humor funka som ett pedagogiskt verktyg, när de ska förstå komplexa politiska frågor eller strider.

Dessutom är det, som berördes tidigare, en form som erkänner den känslomässiga dimensionen av politik. Att dela humor skapar gemenskap och sammanhang för människor, det skapar en ”vi”-känsla. Dessutom visar politisk komedi upp och representerar hela känslospektrat, kan man säga, och det är viktigt för alla, men särskilt unga människor som kanske undrar: ”Är jag den enda som känner så här?” i relation till en viss politisk fråga. Så politiska organisationer kan använda humor för att skapa sammanhållning, först och främst, men kan med fördel också använda komiker eller humoristiska grepp när de vill kommunicera det komplexa – och då menar jag så klart inte att man ska tramsa bort viktiga frågor, förenkla för mycket eller på andra sätt underskatta sin publik – utan snarare att organisationer kan ta viss hjälp av komiker eller komiska grepp när de arbetar fram nytt informationsmaterial eller på annat sätt ska kommunicera komplexa budskap till unga. Man kan tillfälligt försöka anlägga ett humoristiskt eller ironiskt perspektiv, för att bättre förstå hur vissa typer av unga förhåller sig till politisk kommunikation, som ett sätt att tala med unga på ”deras språk”. Detta är så klart ingen enkel sak, och jag råder till stor försiktighet här, men det kan åtminstone funka som inspiration.

 

Vad vill du gå vidare och utforska nu?

Bland annat har jag blivit väldigt intresserad av ungas syn på politik: hur de hanterar känslorna som uppkommer i relation till det politiska, hur de balanserar kritiska och skeptiska perspektiv med ett engagemang och en mer optimistisk hållning – för unga karaktäriseras nog ofta av en blandning av optimism och pessimism. Jag är också nyfiken på vilka olika sorters roller medier (inte bara humoristiska) fyller här. Sen skulle jag också vilja studera komiker närmare, för att förstå hur de skapar och bibehåller publikens intresse och engagemang, och hur de över huvud taget ser på sin publik. En tredje idé jag har är att undersöka hur olika humorformer, inte bara politiska, engagerar sin publik och får den att känna olika saker.

 

Erik Wagner är redaktör för Kurage.

 

 

Vill du får hem Kurage i din brevlåda fyra gånger under ett år? För endast 250 är detta möjligt.

*Obligatoriskt