Jag heter Fadila Jasarevic och är född i Bosnien och Hercegovina. Jag har blivit ombedd att lägga ut texten om hur individerna bakom 90-talets största flyktingvåg närmade sig det svenska samhället. I det ofta ganska hårda arbetet spelade det befintliga civilsamhället och den utvecklande folkbildningen en stor roll. Trots att vi kom hit under 90-talets ekonomiska krisår har vi som grupp lyckats väl i Sverige, att etablera oss och komma in i samhället i stort.
Vi flydde från ett brutalt krig. Alla krig är av naturen brutala men det kan vara viktigt att ha i åtanke att många av oss upplevde ett hänsynslöst krig mot just civila, med inslag av etnisk rensning, våldtäktsläger och folkmord.
NU HAR DET 22 ÅR GÅTT sedan kriget i Bosnien och Hercegovina och hur har engagemanget hos de numera svenska bosnierna sett ut? Vi fick väldigt snabbt klart för oss att Sverige på många sätt är ett genomorganiserat och föreningsälskande land. Vägen in i det svenska samhället går ofta genom att lära sig språket och bli medlem. Bli medlem i både en och era organisationer – ett väldigt bra sätt att träffa personer som man normalt sett aldrig skulle råka på. Men det som också kännetecknar oss som krigs flyktingar är att många av oss valde att bygga sina egna organisationer. Det finns en ganska stor mängd föreningar och riksförbund som ur olika perspektiv bygger på en bosnisk kultur och tradition.
En egen organisation underlättar integration och att lyfta oss som grupp i samhället i stort. Det är viktigt att komma ihåg att vi kom från ett kommunistiskt land – Jugoslavien. Från början hade vi inga formella representanter som ambassad eller liknande från Bosnien och Hercegovina.
Vi tog en svensk föreningstradition och gjorde den till vår. Vi fick hjälp av andra ideella organisationer och inte minst folkbildningen, i form av Nykterhetsrörelsens Bildningsverksamhet (NBV) som har gjort stora insatser för vår rörelse. Självorganisering har varit viktigt för oss. Vi var många som behövde trygghet och vi var ett stort stöd för varandra. Behovet var och är stort att träffa sina landsmän. Inledningsvis hade vi nästan ingen information om hemlandet, familjer var splittrade. Som exempel kom jag ensam till Sverige med mina två barn, 11 och 13 år. Detta var en tid innan internet och vi kom från ett land i krig som i stort saknade elektricitet. Den information som nådde oss var ofta väldigt gammal. Man kunde vänta månader på brev, och tidningar kom aldrig fram.
Vi identifierade ett stort behov att behålla vår kultur och vår religion – att tillsammans med barnen, utöver den svenska skolan, hitta lärande miljöer för att närma oss vårt språk och vår historia. Vi kallade det ”den bosniska skolan”.
Vi skapade forum som ledde till en trygghet där vi kunde träffas och utvecklas som individer – inte minst för att i lugn och ro bearbeta sin nya svensk-bosniska identitet. Att organiseras utifrån oss som grupp bidrog också till att lyfta en positiv bild av Bosnien och Hercegovina i Sverige i stort. Jag tror att många i ett inledande skede håller tryggt i det som är greppbart och bekant. Hemlandet och sina forna landsmän kan utgöra en viktig trygghet i början i ett nytt hemland. Men sakta bygger man en ny trygghet som gör att man kan utveckla andra intressen och behov – delar av dem går mycket väl att göra inom ramen för den bosniska rörelsen och i andra fall letar vi oss nu till befintliga andra etablerade svenska organisationer, eftersom en så stor del av oss känner oss som svenskar.
Väldigt många av oss som hade möjlighet att fly till Sverige kom från en hög levnadsstandard. Vi hade ett bra liv i Bosnien och hoppades givetvis på att återvända hem. Men kriget och det som skedde under kriget och missförhållandena med Daytonavtalet gjorde att landets återhämtning och försoning drog ut på tiden. Vi blev helt enkelt rotade i vårt nya hemland och det är här vi fortsätter att bygga och utveckla våra nya liv.
NBV ÖPPNADE på många sätt stora famnen för oss. Vi utvecklade snabbt nya satsningar inom en rad olika ämnen – föreningsteknik, integrationsverksamhet, drogförebyggande arbete, hälsa, kultur och internationellt arbete. Tillsammans med dem drev vi också många framgångsrika projekt i Sverige och i Bosnien och Hercegovina. NBV kunde dessutom anställa några verksamhetsutvecklare från vår grupp, vilket underlättade arbetet rejält och skickade en viktig signal om att NBV som studieförbund såg oss. Att många av våra organisationer 2011 blev invalda som medlemsorganisationer i NBV, vid förbundsmötet, var viktigt för oss och viktigt för NBV. De gamla strukturerna för folkbildningen får inte bara vara en arena för redan befintliga rörelser utan ständigt välkomna nya – som vår.
Vi är tacksamma för att kunna jobba vidare med folkbildningens idé och att detta ger oss en chans till ett bättre, rikare liv. Det har gett oss bosnier goda möjligheter att arbeta vidare för ett bättre Sverige och en bättre värld.
FADILA JASAREVIC är fd verksamhetsutvecklare på studieförbundet NBV.
Prenumera på tidskriften Kurage! För 250 kr får du fyra nummer hem i brevlådan under ett år!