Hatet på nätet – så skyddar ni er, Vian Tahir

När Nätaktivisterna startade började vi undersöka hur andra organisationer arbetade för att hantera hot och hat. Det märktes dock rätt snabbt att få hade några rutiner och att ännu färre hade strategier för hur de hanterade hot och hat på nätet. Vi som jobbar antirasistiskt måste ha en strategi för att bemöta det hat och hot som uppstår, skriver Vian Tahir, kommunikationsansvarig på Nätaktivisterna.

De flesta antirasistiska organisationer är (eller bör i alla fall vara) medvetna om vilka olika risker som nns när organisationen eller personer inom organisationen uppmärksammas av rasistiska rörelser. När Nätaktivisterna startade hörde vi oss för med andra organisationer om de hade rutiner och policies kring hur de hanterade hot och hat, med tanken varför uppfinna hjulet på nytt? Vi upptäckte då att det knappt fanns något hjul. Även om många var medvetna om riskerna, var förvånande få förberedda på att hantera dem. Det fanns även organisationer som hade blivit utsatta för hot och hat men ändå inte hade skapat säkerhets rutiner utifrån dessa erfarenheter. Och när vi frågade de få som hade någon form av rutiner hur de hanterade sociala medier, var det ännu färre som hade tänkt på nätet som en del i rutinerna.

Den högerextrema rörelsen har strategier och arbetssätt som gör att de verkar som så många er, inte minst på nätet. För att kunna hantera organiserat hot och hat behöver även vi som jobbar antirasistiskt ha rutiner och strategier. Det är viktigt att ta riskerna på allvar och ta ansvar som organisation och arbetsplats och arbeta förebyggande. Därför tog vi fram egna rutiner. Förhoppningen var att aldrig behöva använda vår säkerhetspolicy, men syftet var att ha en på plats om någonting skulle hända och jobba förebyggande för att minimera riskerna. Målet är att alla som arbetar i projektet vet hur de ska göra ett för att minska risken innan något sker, hur de ska hantera en pressad situation och hur situationen ska hanteras efteråt.

Vi vill att alla deltagare i arbetet, såväl medarbetare som ideellt aktiva, ska känna sig trygga när de representerar Nätaktivisterna. Syftet med rutinerna är att visa att vi tar risken på allvar och är väl förberedda för att hantera hot och hat om det skulle uppstå. På det här sättet hoppas vi skapa en miljö där vi kan prata om säkerhet utan att skrämma bort personer från engagemang.

DET HÄR GJORDE VI FÖR ATT SKAPA VÅR SÄKERHETSPOLICY:

1. TA HJÄLP!
Det kan vara svårt att veta var man ska börja när man tar fram en säkerhetspolicy och det är lätt att glömma bort viktiga detaljer. Därför är det bra att be om hjälp, gärna från en expert som vi gjorde om det nns möjlighet för det. Vi avsatte pengar i vår projektbudget för detta och rekommenderar att andra också gör det när man ansöker om bidrag. Även om det ofta är ont om pengar i ideella projekt är det viktigt att prioritera trygghet och säkerhet. Om pengarna inte nns alls, fråga andra projekt. Kanske är det någon annan som redan har en säkerhetspolicy, eller någon som vill ta fram en policy, då kan ni ta hjälp av varandra.

2. TÄNK EFTER FÖRE
En stor del av våra rutiner handlar om att ställa frågor i förväg. När vi bokar in en utbildning ställer vi frågor till skolorna ur vår säkerhetspolicy. Frågorna handlar både om lokalens förutsättningar och om psykosociala riskfaktorer. På det här sättet kan vi få en bild av skolans behov, se om vi kan möta dem och framför allt om det är en trygg situation för våra utbildare. På samma sätt jobbar vi med checklistor inför panelsamtal, seminarier eller liknande som projektgruppen ska delta i.

3. VÅGA SÄG NEJ
Sätt tryggheten i första hand. När vi ser någonting som hissar varnings aggor tar vi det säkra före det osäkra och tackar hellre nej än att försätta våra ideellt aktiva utbildare i potentiellt hotfulla, kränkande eller obehagliga situationer. För att våra ideellt aktiva ska få vara delaktiga i processen får de också se svaren på checklistan när de blir tillfrågade om att hålla utbildningar. Det finns även rutiner för klassrumssituationer, där utbildare har rätt att pausa, eller helt enkelt avbryta en utbildning. Deras välbefinnande är viktigare än en genomförd utbildning.

4. GLÖM INTE NÄTET
Det är lätt att fokusera på den fysiska säkerheten och glömma bort den digitala vardagen. Men nätet är också en stor del av den psykosociala arbetsmiljön. Därför är det viktigt att ha rutiner för hur en hanterar hot och hat på nätet. När en person hängs ut på till exempel en rasistisk »nyhetssajt« eller ett rasistiskt forum är risken hög att en stor svans hotar och hatar personen. I en sån situation kan man känna sig väldigt ensam och utsatt. Då är det viktigt att organisationen kliver in och tar ansvar. När en sån sak händer tar en kollega, i enighet med våra rutiner, över den utsatta personens mejl och sociala mediekonton för att den som är utsatt inte själv ska behöva läsa, blocka, göra printscreens och anmäla. Vi har även då vi har sett ideellt aktiva utsättas för hot och hat erbjudit oss att moderera deras sociala medier. Utöver det söker vi även på våra namn och projektnamnet med jämna mellanrum för att se om någonting har skrivits om oss på ovan nämnda sajter och forum som kan öka risken för hot och hat på nätet.

5. SKIPPA MATCHOATTITYDEN
Hot och hat är ett allvarligt problem, det inskränker på en människas trygghet, rörelsefrihet och yttrandefrihet. Trots det finns det inom vissa kretsar en inställning att om man har hängts ut på en rasistisk sajt vet man att man har gjort någonting rätt, att hot och hat kommer med att vara antirasist och att det »bara« är på nätet. Men ärekränkning och olaga hot är brott, inte diplom över bedrifter. Och nätet är inte något »bara«, det är en stor del av våra vardagsliv. Vi är uppkopplade nästan konstant och då är det är lika viktigt att kunna röra sig fritt och tryggt på nätet som på andra offentliga platser. Om man skiljer nätet från andra platser är det lätt att tro att det som händer på nätet stannar där. Men så är det inte. En person som utsätts för hot och hat på nätet kommer känna sig otrygg i sin vardag. Att vifta bort hot och hat, säga att »lite skit ska man tåla« och att det bara är nätet är fånig machoattityd och ett förminskande av ett allvarligt yttrandefrihetsproblem. I ett öppet och demokratiskt samhälle är det just sån skit vi inte ska behöva tåla.

Kurage-illustrationer1-10NÄR VI BÖRJADE JOBBA med Nätaktivisterna 2013 var hot och hat ett högaktuellt ämne. Det var året med Instagrammålet och Uppdrag Gransknings program Män som näthatar kvinnor. Att hot och hat var ett problem var tydligt, men många instanser verkade fortfarande handfallna inför hur det skulle hanteras. Rapporter visade hur lite som utreddes eller åtalades. Nu har en förändring skett, även om det har gått långsamt. Det finns fler projekt som jobbar för att motverka hot och hat på nätet, skolväsendet pratar mer om sociala medier i sin värdegrund och rättsväsendet har gjort förändringar för att jobba mot hot och hat på nätet. Nätet är ett utmärkt verktyg för att mötas, diskutera och bidra till samhällsförändring. Och det är speciellt viktigt om man inte är en offentlig person och inte har tillgång till stora plattformar. För många kan nätet vara det enda verktyget för att göra sin röst hörd i samhällsdiskussionen och det är därför extra viktigt att värna om tryggheten. Vi vill se att er i civilsamhället ser inåt i organisationen, pratar om hur hot och hat påverkar organisationen, pratar om hur hot och hat påverkar anställda och ideellt aktiva och tar fram arbetssätt som skapar en trygg miljö. Vi behöver dela med oss mer av erfarenheter utav hot och hat men framför allt metoder för hur man skapar trygga arbetsplatser och trygga engagemang.

 

VIAN TAHIR är kommunikationsansvarig på Nätaktivisterna.

 

Prenumera på Kurage, 4 nr/år för 250 kr.

*Obligatoriskt