Mellan empatisk urkraft och systemkramare

Ingen har begärt att det offentliga skulle kunna vara dimensionerat efter det stora antal människor som sökt sig hit de senaste månaderna. I det läge som nu har uppstått borde det offentliga därför vara mer uppmuntrande och rädda om de insatser som civilsamhället gör, menar Pernilla Ström, volontär för Refugees Welcome to Malmö.

Jag har varit en stolt medborgare i den humanitära stormakten Sverige. I dag skäms jag över mina politiker. Öppna hjärtan har blivit stängda gränser. Och Stockholmsmedia och Stockholmsmakten larmar om systemkollaps, ohållbar situation och välfärdsstatens sammanbrott i en ömsesidigt hysterisk symbios.

Det är inte vad jag ser som gräsrot i Refugees Welcome to Malmö.

Men låt oss ta det från början.

I september hade jag fått nog. Nog av bilder på överfulla, sjöodugliga flottar med desperata människor på flykt. Nog av rapporter om drunknade i Medelhavet. Nog av berättelser om människosmugglare och exploatörer. Nog av vittnesmål om polisbrutalitet och hugg och slag vid gränsövergångar. Nog av tv-sändningar om hjälpsökande människor gående på danska motorvägar med en häcklande lokalbefolkning hovrande på broar över dem.

Jag hade sett att det bildats en grupp på Facebook som kallade sig »Vi som hjälper flyktingar på Malmö Central«. Så jag tog bilen, fyllde fickorna med kontanter och åkte ner.

Det var så – med donationer – som jag började mitt volontärarbete på Malmö C. Ganska snart fann jag mig stå vid spisen och laga mat. Efter en tid började jag stanna kvar på stationen efter det att jag levererat maten. Mötte på perrongen. Fungerade som chaufför till och från boenden. Stod i »Garderoben«. Tog emot donationer i förrådet.

En dag har särskilt etsat sig fast. En lördag seneftermiddag när jag skulle leverera mat till »Köket«, var det särskilt kaotiskt på Malmö Central. Jag gick fram till en polis och frågade vad som stod på. Han berättade att det under dagen kommit väldigt många flyktingar. Nu vart det svårt att möta alla.

Jag gick fram till en av volontärerna i gul väst. Två minuter senare stod jag tillsammans med två syriska män och en ung somalier för att möta när Köpenhamnståget rullade in på perrongen. Sömlöst krokade vi i varandra.

I en paus mellan tågen såg jag en kvinna iförd Migrationsverkets väst omgiven av en mängd flyktingar. Jag sa att jag var volontär, och frågade om jag kunde bistå med något. Hon tittade hastigt på mig. »Vad kan du?« »Allt möjligt«, svarade jag. »Och jag har bil.«

Strax satt jag med två upprymda tonårsgrabbar från Eritrea i baksätet. Tillbaka på Malmö C gick jag till Migrationsverkets bord. Kvinnan som jag pratat med tidigare syntes inte till. Men jag frågade en annan medarbetare om det fanns fler som skulle skjutsas till Migrationsverkets boende och registrering i Jägersro. Svaret var närmast en utskällning:

»Vi har våra egna transporter! Vi använder minsann inte privatpersoner!«

»Jo, ni gjorde just det«, sade jag.

»Nej, det gör vi verkligen inte!«

Jag insåg att jag stod inför en systemkramare, en person för vilken min blotta existens som volontär inte var ett erbjudande om en kompletterande kraft, utan ett förolämpande bevis på verkets oförmåga att helt på egen hand lösa situationen.

Under de följande timmarna körde jag i skytteltrafik mellan Centralen och Kontrapunkt, den ideella förening som erbjöd sovplatser och ett mål varm mat till flyktingarna i sina lokaler på Västanforsgatan. Och när Kontrapunkt var fullt tog Turkiska Moskén emot. Resan tog cirka 15 minuter enkel väg och var alldeles lagom för att kunna få veta varifrån mina passagerare kom, vart de ville och vilka förhoppningar de hade.

När jag kom tillbaka till Malmö C vid 23-snåret på kvällen dök den första kvinnan från Migrationsverket på mig. Kunde jag skjutsa en familj till Jägersro?

Självklart, svarade jag. Det var en man och en kvinna i 30-35 årsåldern samt två pojkar, 5 och 8 år gamla. De var prydligt klädda men hade få tillhörigheter. Mamman var hålögd och håglös, barnen trötta och bleka. De pratade ingen engelska. Men jag förstod så pass mycket att de var kurder och från Iran.

Väl framme vid Migrationsverket var scenen helt annorlunda än bara några timmar tidigare. Det var mycket folk i rörelse. Polisbussar stod med påslagna blåljus. Jag frågade en av poliserna vad som stod på. Han berättade att det hade kommit fem bussar med flyktingar som anlänt med färja till Trelleborg. Och nu var det fullt. Det saknades plats åt åtminstone 250 människor, därav oron. Jag såg mig omkring. Och jag tänkte: så fan heller.

Vilket jag sade till polisen: »Jag har en barnfamilj med mig i bilen. Jag tänker inte släppa av dem här. Jag tar med dem hem till mig.«

»Det hade jag också gjort«, svarade polisen.

När vi bäddat ner barnen räckte mamman mig ett etui. I det fanns en spruta och en behållare med vit vätska. Jag förstod så mycket som att ett av barnen hade diabetes. Men i övrigt? Behövde pojken insulin? Behövde han läkarvård?

Klockan var kvart i tolv natten mot söndag. Jag kopplade upp mig mot Facebook. Mindre än fyra minuter efter det att jag lagt ut mitt upprop om hjälp från någon som kunde tala farsi ringde det på min mobiltelefon. Det var en sjuksköterska som själv hade diabetes. Jag lämnade över telefonen till pappan i familjen. Under de tio minuter som samtalet pågick ringde ytterligare tre personer.

Jag fick veta att det inte var någon fara, men att pojken behövde en blodsockermätare som kvinnan kunde hjälpa till att ordna fram under morgondagen.

Lättad lämnade jag lägenheten och åkte tillbaka till Malmö. Vid 4-tiden på söndagmorgonen hade vi fått iväg alla barnfamiljer, och de flesta övriga, från Centralen till en säng och trygg sovplats.

Det var där och då – den dagen, den natten – som jag förlorade mitt hjärta till Malmö C och till de underbara volontärer som verkar där. Och även om jag åkte hem på morgonkvisten har jag sedan dess aldrig lämnat Malmö C.

Jag har stått i förrådet och tagit emot donationer när Malmöbor och medmänniskor kommit med skor, varma kläder, strumpor och hygienartiklar.

Jag har tagit emot barnvagnar som skulle ha kunnat säljas på Blocket för många tusen – och erfarit glädjen hos barnfamiljerna som tagit emot dem efter att ha burit sina barn i famnen genom hela Europa.

Jag har sett människor som själva nyss beviljats asyl komma med papperskassar med kläder och vad de har kunnat dela med sig.

Och jag har imponerats av ledarskapet och ansvarstagandet hos de unga volontärer som lägger mängder av tid och engagemang på att hjälpa andra människor och organisera system så att detta fungerar så effektivt som möjligt. Vilka privilegierade möten jag beviljats.

För var annars hade jag, en 53-årig medelklasskärring, stått på pass och skrattat ihop med en medlem av Helsingborgs Symfoniorkester och en arkeologistuderande dataspelsnörd från Genarp? Var annars hade jag tagit emot donationer och sorterat kläder med en grönhårig sommelier från Vellinge? Eller staplat strumpor och underkläder tillsammans med en krigsveteran och en fattigpensionär?

Civilsamhället är fantastiskt. Som volontär ser jag min uppgift som att komplettera verksamheten. Men vissa tjänstemän tycks ibland se oss som konkurrenter. Ingen har begärt att Migrationsverket eller Malmö stad skulle kunna vara dimensionerat efter det stora antal människor som sökt sig till vårt land under de senaste månaderna. Men just därför borde kanske myndigheterna vara lite mer uppmärksamma på och rädda om de insatser som volontärerna faktiskt gör.

Ta matleveranserna till exempel. Genom volontärerna uppstod tidigt ett kök på Malmö Central där det delades ut varm mat och dryck – mat som skänkts av restauranger och privatpersoner. En dag kom beskedet att Malmö stad skulle ta över matleveranserna. Utmärkt, tänkte vi, och köket monterades ned.

Men två dagar efter det att Malmö stad tagit över slutade man att leverera varm mat. Ytterligare ett par dagar senare slutade man också att servera kall mat. Bara frukt och kaffe eller te fick finnas. Varför? Jo, tänk om någon flykting skulle bli magsjuk. Det vore ju inte bra för Malmö stad…

Detsamma gällde »Garderoben« där vi har kunnat hjälpa tusentals flyktingar att få varma kläder och skor. Men när gränskontrollerna infördes kördes flyktingarna av tågen redan på Hyllie station, ett blåshål på den skånska slätten, i stället för på Malmö Central. Och till de flyktingar som bussats vidare till Jägersro fick vi ingen möjlighet att leverera. Där står vi just nu – med nya onödiga problem att lösa. Och det kommer vi att göra.

Folk frågar mig ibland hur jag orkar, hur jag hinner. Mitt svar är att volontärarbete inte förbrukar energi, det ger energi. Andra undrar hur jag vågar köra eller ta hem främmande människor om nätterna. Och jag bara skrattar. För jag har aldrig känt mig så trygg som nu, jag har aldrig hyst större tillit till andra människor än nu.

Genom volontärarbetet har jag nämligen tagit del av så mycket kärlek, så mycken medmänsklighet, så mycken empatisk urkraft. Jag har sett vilka underbara stordåd människor är kapabla till. Jag har sett de vackraste sidorna av detta att vara en nästa – och jag har sett att denna kärleksfullhet finns utbredd på så många olika håll även om brunhatet försöker hävda motsatsen.

Så till dem som påstår att det stora flyktingmottagandet skapar rädsla och kan minska tilliten säger jag: Följ med mig till garderoben eller förrådet. Möt människorna som kommer dit. Möt människorna som verkar där. Ditt liv kommer inte bli detsamma .

Välkommen till Malmö Central!

 

Pernilla Ström är volontär för Refugees Welcome på Malmö Central.