Sökresultat för: ram och kram

För 20 år sedan kom Leif Alsheimers bok Bildningsresan ut. Den varnar för vad frilansskribenten Unn Torell ser hända med demokratin och det resonerande samtal som ger människor mening. Mycket av det boken tar upp tycks vi vara mitt uppe i just nu.

Det låter som klippt ur den pågående diskussionen om folkbildningens- och kulturens roll och syftet med högre studier: ”Det yttersta syftet med utbildning måste rimligen vara att ge varje individ i ett samhälle möjligheten att ta makten över sitt eget liv och bli sitt livs arkitekt. Detta förutsätter skolning, där man lär sig att behärska modersmålet, tillägnar sig språkliga begrepp som kan vara viktiga analytiska och syntetiska verktyg, utvecklar förmågan att tänka självständigt och kritiskt, ökar medvetenheten om sig själv och omvärlden, stimulerar den egna fantasin, konstnärligheten, känslorna och förmågan till empati.”

LEIF ALSHEIMER VAR universitetslektor i rättsvetenskap vid Handelshögskolan i Jönköping när han insåg att de studenter han undervisade riskerade att examineras med alldeles för snäva kunskaper om den värld där de skulle tilldelas viktiga beslutsfattande positioner. Den insikten ledde till upprättandet av den, för hans studenter, obligatoriska bredvidläsningskursen Core Curriculum. Den gick ut på att studenterna fick läsa litteratur från Platon fram till våra dagar och framför allt diskutera böckerna, i tal och skrift.

ÅR 2004 SAMMANFATTADE Alsheimer sin pedagogiska modell i boken Bildningsresan. (Norstedts). Där sammanställde han också ett mycket brett spektra av andra författares tankar kring pedagogik, utbildningsutformning och demokrati.

BOKEN BLEV MYCKET uppmärksammad, liksom Alsheimers arbete vid högskolan. Det renderade honom ett flertal utmärkelser och han fortsatte sedan att undervisa också näringslivet, efter liknande modell som den han använt i skolan. Men sommaren 2010 avled Alsheimer plötsligt. Jönköpingskursen insomnade och Bildningsresan har inte kommit ut i någon nyutgåva.

EN SANSAT FRUSTRERAD, och lösnings-inriktad attityd driver resonemanget boken igenom. Frustrationen gäller vår obenägenhet att se den egna samtiden och de varningssignaler som författaren uppfattar blinkar allt skarpare. Det som oroar honom är att makt och bildning går skilda vägar och att demokratin i förlängningen är hotad om vi mister det offentliga samtalet, där parterna ges möjlighet att ta del av och byta grundade åsikter.

OPTIMISMEN LIGGER I att världen klarat det förr och att det finns kloka modeller att följa, om vi bara är medvetna om att de finns. Alsheimers egen modell är en sådan, värd att uppmärksamma igen.

BILDNINGSRESAN FORMULERAR, från ett otal infallsvinklar, humanioras roll i samhället: att tillhandahålla de intellektuella redskapen att skapa sammanhang med för ’alla de människor som annars riskerar att helt förlora inre karta och kompass i den fragmentiserings- och trivialiseringsprocess som pågår i vårt samhälle.’

NU, TJUGO ÅR senare är mycket av den bredare utbildning som ska kunna ges just detta satt under stark press. Folkbildningen har under senare år fått ägna stor del av sina resurser till att försvara sig och göra genomlysningar av sin verksamhet istället för att vidareutveckla idéer. Också liberala röster hörs för att all kultur ska kunna bära sig själv, reflektiva och konstnärliga ämnen begränsas i läroplanen och högskolan får ständiga krav på sig att bli mer näringslivsanpassad. ”I slutändan finns det bara ett sätt att konstatera om skolan fungerar eller ej. Och det är elevernas kunskaper, förhållningssätt till och respekt för andra människor, till demokrati och rättsstat, deras förmåga att leva ett innehållsrikt liv”, skriver Alsheimer.

KOPPLINGEN MELLAN BILDNING och demokrati har debatterats en hel del. Alsheimer hör till dem som är övertygade om att ett ökat intag av andras synsätt i form av litteratur, i kombination med reflekterande samtal, är en viktig komponent för en väl fungerande demokrati. Han understryker hur unik vår nordliga demokrati är i tid och rum; att den åstadkommits genom långsamma, stegvisa segrar och att den alls inte är oss för all tid given. Han belyser de dåtida beslut som han ser kan få förödande effekt för denna demokrati: snabba och snäva utbildningsvägar, samhälleliga institutioner som plockas bort utan att ersättas av ny tydlig värdegrund; ett konsumtions- och ytlighetsinriktat offentligt samtal, där människan blivit till kunder istället för medborgare och han ser politiker som, i värsta fall, skryter med hur illitterata de är.

BILDNINGSRESAN ÄR INTE minst en maning till oss alla att se hur vilsna vi lämnar de unga om vi inte tillhandahåller intellektuella redskap att hantera verkligheten med. Att inte erbjuda dem möjligheten att se sammanhang, menar Alsheimer, är ett svek, eftersom de då ”lämnas åt sina öden i en brusande, pladdrande, manipulerande och svårtolkad värld berövade en intellektuell och emotionell karta och kompass – och mot samhället som berövas nödvändig, civilisatorisk kompetens”. Vi behöver, understryker han, och tar stöd av flertalet internationella kommentatorer, låta skoleleverna få dryfta frågor som livets mening, hjälpa dem sålla fram det viktiga ur det oviktiga; låta dem ta del av vad människor tänkt förr och hur de lyckats eller misslyckats med att lösa sina problem. ”Vi bör hjälpa dem med att reda ut vad som konstituerar ett gott samhälle, respekt för människovärde, demokrati och rättsstat, fundera över hur vi tar vara på det och vad målet ska vara med det arbete vi lägger ner i samhället. Och då räcker det inte med att ha källkritik på schemat. Man måste själv få vandra bland tankarna från andra, resonera om dem och bryta dem mot sina egna tillsammans med en motpart som lyssnar.”

BILDNINGSRESAN ÄR ETT försök att väcka en opinion eller åtminstone, att väcka humanisterna, till engagemang, den är en sansad stridsskrift till kamp för reflektion och samtal och för möjlighet till breddade studier för fler: ”Det avancerade mänskliga tänkandet, som fordrar ostyckad tid och ett öppet sinnelag, alltid berett att låta terrängen ge kartan dess form och inte tvärtom.”

ALSHEIMERS EGET ENGAGEMANG bottnade i vetskapen om vad intellektuell förflackning tidigare lett till. Om vi ingenting gör, utan låter allting löpa som nu, varnar han, kan vi ”hamna i processer som är så omärkliga, så smygande att vårt demokratiska immunförsvar inte reagerar i tid”. Han tar situationen i Europa efter första världskriget som exempel där få reagerade på de antidemokratiska krafternas uppvaknande. I början, varnar han, såg de krafterna inte skrämmande ut, bara löjliga.

TJUGO ÅR EFTER att boken kom ut vinner antidemokratiska partier anhängare runt om i världen. Alsheimers enkla och rättframma frågor känns därmed mycket aktuella: Hur mycket vet genomsnittseleven (eller genomsnittsmedborgaren) om hur de västeuropeiska staterna har utvecklats till demokratier och rättssamhällen? Har vi klart för oss att det var ”en långsam förskjutning där människor sakta förvandlats från livegna till undersåtar och från undersåtar till medborgare”? Förstår vi inte hur unik i världen den utvecklingen är, kan vi invaggas i tron att demokrati och rättsstat är ett naturtillstånd, varnar Alsheimer, eller vi kan förledas att tro att den uppstod för att vi i västeuropéer är klokare än andra och att därför för all framtid är i hamn. Tror vi det är demokratin i fara, varnar han.

MODELLEN FÖR DEN utbildningssatsning som Alsheimer själv förespråkade och formulerade i sin bredvidläsningskurs var allt annat än ny. Den går tillbaka till Sokrates och antikens greker och användes, i modern form, bland annat vid Berkleys universitet på 1960-talet. Grundtanken är att verklig kunskap uppstår i samspel och samtal med engagerade lärare och kurskamrater. Man läser och man diskuterar efteråt, för att sätta in det lästa i en modern kontext och göra det till redskap att hantera samtiden med; att samtal och debatt inte är till för att ”med en dåres envishet framföra cementerade ståndpunkter” utan handlar om ett lyssnande där man utsätter sig själv för risken att få sin åsikt förändrad.”

OCH HAN FRÅGAR OSS: Är det den sortens bildning som förväntas av eleverna vid skoltidens slut? Är det meningen att lärande ska leda till att vi växer som människor och blir någon, eller ska det ensidigt leda till att vi blir något?

EN AV DE stora poängerna med den tjugo år gamla Bildningsresan, vid sidan av det lättillgängliga och tankestimulerande språket, är att den pekar ut och synliggör mindre mekanismer som blir till gradvisa steg in i ett samhälle där det kan bli svårt att hitta tillbaka till ett fungerande civilisatoriskt samtal. ”Anta/…/att förlusten av ett stabilt värdesystem medför att människans individualitet upphör och att hon blir en del i en massa oförmögen att skapa ett nytt värdesystem. Måste en sådan förlust leda till krig och terror? Kan det inte uppstå lägen som lika gärna kan utnyttjas av andra än politiska maktspelare och krigshetsare? Kan inte läge skapas för de konsumismens och banalitetens kolportörer som predikar att man konsumerar sig till lycka, att man kan vinna lycka genom en lott? Är det inte delvis samma instinkter man vädjar till och vill mobilisera? Och med delvis samma resultat: människans degradering från kreativ individ och subjekt i sin egen rätt till passiv konsument och objekt i ett själlöst vakuum?”

ALSHEIMER PÅPEKAR ATT skillnaden mellan demokrati och varje annan samhällsorganisation är att demokratin utgår från att vi är olika och ska så vara. Just nu, mår demokratin inte bra, konstaterar han 2004: ”Förlorar vi bildningen riskerar vi att förlora demokratin. Avdemokratiseringen är en process, det är de små stegen mot ett annat statsskick. Utan omröstning, utan att någon kanske egentligen vill det. Demokratins institutioner är för sin existens beroende
av bildning. Makt och bildning får inte gå skilda vägar.”

DEN SISTA MENINGEN är intressant. Det var oron för att det skulle hända som fick Leif Alsheimer att starta sin bredvidläsningskurs för juriststudenterna vid Handelshögskolan i Jönköping. Och till humanisterna riktade han uppmaningen att vända sig ut mot samhället, att göra humaniora lustfyllt för allmänheten och att se till att höras, synas och läsas när de har intressanta synpunkter att förmedla.

Unn Torell är frilansskribent.

Det minskade stödet till civilsamhället tycks inte handla om att det finns mindre pengar att tillgå i statsbudgeten. Mats Bernerstedt, tillförordnad generalsekreterare på Folkbildningsrådet, pekar ut tre delvis samverkande förklaringar  och varför den valda vägen är fel.

Det svider för de organisationer i civilsamhället som nu får sina statliga bidrag minskade eller rentav helt indragna. Studieförbundens bidrag minskar med 28 procent i en treårig trappa. Etniska organisationer, fredsorganisationer och konsumentorganisationer blir helt av med statsbidrag som de haft under många decennier. Anslaget inom biståndet som ska stärka ett fritt, oberoende civilsamhälle med bredd och mångfald, genom samarbete mellan svenska organisationer och samarbetsorganisationer i utvecklingsländer, har minskat. Det stöd som möjliggjort granskningar, påverkan och att internationella miljö- och människorättsförsvarares röster kunnat höras är nästan helt utsuddat.

DET ÄR DÅLIGA tider ekonomiskt. Många samhällssektorer drabbas i det läge som råder. Men för neddragningar av bidragen till civilsamhället sägs dock inte att de är tillfälliga och att stöden kommer att öka vid ljusare tider.

DET ÄR MOTSÄGELSEFULLT att regeringen samtidigt som den drar ned på organisationsstöden säger att den satsar på civilsamhället. Dels handlar det väl om politikens nyspråk, där minus är plus och tvärtom i försök att aldrig behöva beklaga att någon drabbas av de politiska besluten. Dels handlar det om faktiska nya pengar. Och då är det inte långsiktiga organisationsstöd det handlar om, utan projektstöd och tillfälliga bidrag. Den stora satsningen på fritidskortet är välment, men är uttryck för en klåfingrig ingenjörskonst där staten tror sig veta bäst hur föreningslivet ska stödja ungas fritid. I projektet har svårigheterna hopat sig kring frågor om integritet, sekretess och risken för att bli utnyttjad av välfärdsbrottslingar. Vidare finns det i statsbudgeten tillfälliga medel för föreningar som vill göra något för utsatta och ensamma – som om det inte redan finns föreningar som är inriktade på detta och som kunde få stöd utan att ansöka.

DEN STORA NEDDRAGNINGEN av studieförbundens bidrag motiverar regeringen med att den hellre satsar på sådant som ger jobb. Därför finns stora satsningar på yrkesutbildningar i statens budget. Här har folkhögskolorna, som är en
del av civilsamhället, ett mycket bra resultat att visa upp eftersom många som gått deras yrkesutbildningar kommer vidare i arbete – samtidigt som det offentligas anordnare av yrkesutbildningar inte ens förmår göra av med sina pengar. Folkhögskolorna blev 2023 av med 500 mkr som möjliggjort yrkesutbildningar. 2024 görs en satsning på 100 mkr till folkhögskolorna. Om det över tid skett satsning eller neddragning är en matematik läsaren själv enkelt kan klara.

HUR SKA MAN förstå utvecklingen? Det minskade stödet till civilsamhället ser egentligen inte ut att handla om att det finns mindre pengar att tillgå i statsbudgeten. Som jag förstår det finns det tre delvis samverkande förklaringar.

DEN ENA FÖRKLARINGEN handlar om ideologi. Den andra är att det finns krafter som faktiskt vill tysta kritiska röster. Den tredje handlar om en naiv syn på civilsamhället. Det finns en ideologisk hållning till civilsamhället som präglas av att staten ska vara liten men stark. Domstolar, polis och försvar är kärnuppgiften. Resten handlar om marknad eller civilsamhälle. Lars Anders Johansson skrev i Mariestadstidningen 2024-01-10 under rubriken ”Civilsamhället, det är du” och hänvisade till konservatismens grundare Edmund Burke som talade om samhällets små plutoner: familjerna, församlingarna, föreningarna och klubbarna. Den ideologiska aspekten är att civilsamhället ska stå utanför marknad och politik, och bör präglas av frivillighet och finansieras av medlemsavgifter och donationer. Andersson menar att civilsamhället med sina bidrag blivit professionaliserat. Engagemanget minskar därmed. Civilsamhället har enligt Andersson kommit att leva på nåder av den politiska makten.

DENNA IDEOLOGI ÄR ju inte negativ till civilsamhället som sådant, utan har synpunkter på dess finansiering. För egen del har jag inte samma uppfattning och jag tycker nog att denna ideologiska idé kungörs från tämligen privilegierade positioner. Men jag respekterar idén och jag tror att civilsamhället måste lära sig att leva med att det finns olika idéer om hur det ska finansieras, såsom att givmildhet, välgörenhet och egenfinansiering är grunden.

DEN ANDRA FÖRKLARINGEN till det minskade statliga stödet till civilsamhället är mer skrämmande. Det handlar om att inte ge utrymme för kritiska röster. Minskningen av bidrag sker selektivt. Det är sorgligt att se att det finns uppenbara kopplingar mellan förd politik och en del av de civilsamhällesröster som avfinansieras. Det är något som civilsamhället skarpt bör reagera på och motarbeta.

DEN TREDJE FÖRKLARINGEN är en mer naiv hållning kring att föreningslivet av alla samhällssektorer mår bättre av att inte ha statligt stöd. Agnes Wold skrev på X 2023-12-22 angående att fredsorganisationerna blev av med bidrag: ”Behövs väl inte statsbidrag för det … det var något som växte fram under 1990-talet när de så kallade ideella organisationerna professionaliserades och fick anställda. Jag tror det i huvudsak varit dåligt, för då blir man plötsligt arbetsgivare och mer beroende av ständigt bidrag.” En liknande inställning finns i delar av civilsamhället, såsom hos organisationer som av olika skäl inte har eller har kunnat få statliga bidrag och ser sin egen situation som mall – lite som att det är finare att inte ta emot statsbidrag.

VAR NÅGON ANNANSTANS blir kvalitet bättre med mindre resurser? Klarar sig företagen bättre utan statliga stöd för nystart och innovation, utan stöd för ROT och RUT? Skärper de politiska partierna sina argument om partistödet tas bort? Blir det svenska försvaret effektivare med mindre medel? Varför skulle just föreningar bli friska och starka genom att härdas av brist på resurser? Det är en naiv tanke.

VAD SOM MÅSTE föras in i diskussionen om civilsamhällets finansiering är vem som ska finansiera de svaga rösterna. Givmildheten från andra räcker inte alltid och välgörenhet medför att man blir beroende av andras välvilja. I diskussionen måste det också beaktas att stora delar av civilsamhället har kompensatoriska funktioner. Det har i själva verket varit huvudargumentet från statens sida att ha generösa stöd till civilsamhället – för att så många som möjligt ska kunna få en möjlighet att engagera sig, bilda sig eller delta i kulturlivet.

I SVERIGE HAR staten under modern tid hittills gett stöd för den så kallade röstfunktionen i civilsamhället. En stat som inte bara lyssnar till utan även uppmuntrar kritiska röster bygger en stark demokrati. Att fortsätta ge stöd när fredsivrare, konsumenter och rättighetskämpar ropar i politikens öra, det är något stort.

NEJ, CIVILSAMHÄLLET BLIR inte starkare utan bidrag. Civilsamhället är som vägar, broar, hörslingor och handikappramper – grunden för att samhället ska fungera för alla. Det finns starka skäl för det offentliga att stödja civilsamhället. Inte minst för att det utgör demokratins infrastruktur.

Mats Bernerstedt är konsult i civilsamhället.